Söndag 2 april kl 15.00
Filharmoniker i närbild
Franz Schubert 1797-1828
Pianotrio Ess-dur op 100 D 929 (1827)
Allegro
Andante con moto
Scherzando. Allegro moderato
Allegro moderato
Speltid ca 39 min
Johannes Brahms 1833-97
Pianotrio nr 1 H-dur op 8 (1854, rev 1889)
Allegro con brio – Tranquillo – In tempo ma sempre sostenuto
Scherzo. Allegro molto – Meno allegro – Tempo primo
Adagio
Finale. Allegro
Speltid ca 36 min
Sedan Haydn och därefter Mozart och Beethoven började komponera för pianotrior och fyllde Wiens salonger har denna klassiska besättning utgjort en lockelse på både publik och senare generationer av tonsättare. Till de riktigt stora triokompositörerna hör onekligen Franz Schubert och Johannes Brahms. Schubert var för övrigt också han infödd Wienbo, och tyske Johannes Brahms tillbringade större delen av sitt vuxna liv där.
Schubert skrev fyra verk för pianotrio. Dels de två storskaliga triorna i B-dur opus 99 och Ess-dur opus 100, båda som antyds av opustalen tillkomna efter varandra, dels den tidiga Sonatsatsen skriven 1812 och Adagio i Ess, som ibland kallas Notturno.
Men det är den omfångsrika Ess-durtrion som är kronan bland hans pianotrior. För oss i Sverige är den dessutom extra intressant, för en stor del av inspirationen till den fick han efter att ha hört en svensk folkmelodi, komponerad och framförd av Isak Albert Berg som senare blev lärare till den svenska näktergalen Jenny Lind. De brukade ibland träffas och musicera hemma hos de fyra konstnärligt talangfulla systrarna Fröhlich.
En av Bergs sånger slog direkt an hos den nyfikne Schubert – Se solen sjunker. Likheten är faktiskt slående mellan Bergs melodi och den berömda andra satsen ur Schuberts pianotrio, även om det inte handlar om något direkt lån.
Och just andra satsen ur Schuberts Ess-durtrio har blivit något av en världshit. Regissören Stanley Kubrick använde den som centralt musikmotiv i sin film Barry Lyndon och den har använts i en lång rad andra filmer och dramadokumentärer. Nyligen också i vinjetten till serien Idévärlden i SVT.
Trion är en av Schuberts sista större kompositioner och präglas trots ensemblens begränsade styrka av en påtaglig storslagenhet. Första satsens grandiosa inledning utvecklas både virtuost och tematiskt där flera olika motiv speglas och spänns mot varandra. Det är också ett omfångsrikt verk med omkring fyrtio minuters speltid.
Andra satsens känslosamma och ödestyngda atmosfär förbyts i ett dansant scherzando. I ett brev till förläggaren Probst skrev Schubert att den här satsen ska upplevas som en menuett. Men ”triodelen ska spelas kraftfullt, utom där det är markerat P eller PP”, det vill säga svagt eller mycket svagt.
I sista satsen återkommer teman som hörts i de tidigare satserna. Här är Schubert som så ofta radikal och i högsta grad på väg in i romantiken, där just det här sättet att återanvända teman blev allt vanligare. Schubert daterade trion november 1827 och den spelades första gången på en privat bjudning i januari året efter, samma år som Schubert dog, endast 31 år gammal.
I stora delar av 1800-talsromantikens kammarmusikproduktion står pianot i centrum. Så är fallet även hos Brahms. De briljanta sonaterna för violin-, cello- och klarinett har alla ytterst krävande pianostämmor, både tekniskt och musikaliskt. Likaså de tre pianokvartetterna, den magnifika kvintetten i f-moll och alla de fem triorna.
Men det var ytterst nära att eftervärlden bara skulle ha kunna räkna till fyra trior av Brahms. Han hade svårt att tygla sin ilska när han inte lyckades uppnå de egna konstnärliga visionerna. Han brände därför många av sina kompositioner, inte bara ungdomliga experiment, utan också hela verk skrivna i vuxen ålder. Ett av de verk som var nära att kastas på elden var pianotrion i H-dur som vi hör här, komponerad av en tjugoårig Brahms. Hans stora men olyckliga kärlek Clara Schumann, som han beundrade oerhört, både som konstnär och person, uttryckte vid ett tillfälle en viss kritik mot delar av trion. Men han hade sannolikt då redan fått den antagen för publicering och det var för sent att kasta den på brasan.
Trettiofyra år senare fick emellertid Brahms ett erbjudande från förläggaren Simrock att tillsammans med en del andra verk se över och revidera trion. Det gjorde han, vilket han också skriver i brev till Clara Schumann och förklarar, kanske för att i någon bemärkelse ge henne rätt i sin kritik av stycket. Den nya versionen publicerades 1891 och mycket otypiskt för Brahms tillät han båda versionerna att existera parallellt. Idag är det nästan uteslutande den reviderade versionen som framförs.
Liksom Schuberts Ess-durtrio har den här trion fyra satser och närapå symfoniska proportioner. Redan i första satsen drar Brahms upp de långa tematiska linjerna och understryker den grandiosa karaktären. Andra satsen är ett hoppfullt scherzo som efter inledningens jagande övergår i svärmisk glädje och avslutas överraskande tankfullt, men med en förtröstansfull känsla av lycka. I det följande adagiot breder ett eftertänksamt lugn ut sig. I centrum står som en melodiskt bärande berättare cellon. Sista satsens inledande oro övergår snart till kraftfull beslutsamhet som återknyter till första satsens symfoniska anslag.
Göran Persson