Franz Schubert
1797–1828

Sonat A-dur ”Duo” för violin och piano (1817)

Allegro moderato
Scherzo: Presto
Andantino
Allegro vivace

Speltid ca 19 min

Det finns många teckningar med Franz Schubert vid pianot, men hans första instrument var violinen. Pappan började ge honom lektioner i sju- eller åttaårsåldern, uppgifterna varierar. Han var musikaliskt extremt talangfull och började snart spela både orgel och piano, och i familjens stråkkvartett spelade han viola tillsammans med sin bröder Ferdinand och Ignaz på första och andra fiol och pappa Franz Theodor på cello.

Efter att ha komponerat några kvartetter för familjens ensemble började han skriva musik för violin, både duor och för soloviolin med pianoackompanjemang, bland annat tre violinsonater som när de publicerades långt efter Schubert död benämndes sonatiner, förmodligen för att attrahera den stora marknaden för amatörmusiker.

Sonaten i A-dur från 1817 är betydligt större, både i format och ambitioner. Det är musik av en tjugoårig Schubert där vi kan höra influenserna från Beethoven, och i de lättsamma och förförande melodierna även skönja en viss påverkan av den Rossini-feber som drabbat Wien vid den här tiden. Något som för övrigt hörs ännu mer i sjätte symfonin och de två sprudlande uvertyrerna i italiensk stil han skrev samma år.

Sonaten är avspänd och lekfull och de båda instrumenten får blomma ut i sin egen rätt. Den kallas ju också för ”Duo”. Pianostämman är elegant och energisk medan violinstämman gärna sträcker ut i vackra sångbara linjer. Som i första satsen där Schubert får violinen att sväva tyngdlöst över pianots krängande rytm. Andra satsens livfulla scherzo är full av svindlande melodisprång, plötsliga vändningar och spännande dynamik. I det följande andantinot utspelas ett intrikat drama i dur och moll under den bedrägligt lugna ytan. Den snabba och livfulla sista satsen är nyckfull och överraskande, och stämningen känner vi igen från första satsens melodiskt laddade charm.