Robert Schumann
1810–56

Kinderszenen för piano (1838)

Von fremden Ländern und Menschen – Från främmande länder och folk

Kuriose Geschichte – Kuriös berättelse

Hasche-Mann – Blindbock

Bittendes Kind – Bedjande barn

Glückes genug – Lycklig nog

Wichtige Begebenheit – Viktig händelse

Träumerei – Drömmeri

Am Kamin – Vid kaminen

Ritter vom Steckenpferd – Riddaren av käpphäst

Fast zu ernst – Nästan för allvarlig

Fürchtenmachen – Skrämmande

Kind im Einschlummern – Barn faller i sömn

Der Dichter spricht – Poeten talar

Speltid ca 19 min

Pianosonat nr 2 g-moll (1838)

So rasch wie möglich

Andantino. Getragen

Scherzo. Sehr rasch und markiert

Rondo. Presto possible, Prestissimo, quasi cadenza

Speltid ca 18 min

Robert Schumann
Symfoniska etyder för piano op 13 (1837)
Symfoniska etyder för piano, opus postum

Speltid ca 45 min

Tema – Andante
Etyd I – Un poco più vivo
Etyd II – Andante
Postum etyd I – Andante, Tempo del tema
Etyd III – Vivace
Etyd IV – Allegro marcato
Etyd V – Scherzando
Postum etyd III – Allegro
Postum etyd IV – Allegretto
Etyd VI – Agitato
Etyd VII – Allegro molto
Etyd VIII – Sempre marcatissimo
Etyd IX – Presto possibile
Etyd X – Allegro con energia
Etyd XI – Andante espressivo
Etyd XII (Final) – Allegro brillante
Postum etyd II – Meno mosso
Postum etyd V – Moderato

Robert Schumann var en känslomänniska vars liv pendlade mellan ljuvaste glädje och svartaste sorg, mellan manisk kreativitet och djupaste depression. Egentligen ville han bli konsertpianist men hindrades av handskada, självförvållad av ett alltför nitiskt bruk av ett träningsinstrument avsett att stärka fingrarna. Ironiskt nog är det något vi kanske ska vara tacksamma för. Det gjorde att han gav upp planerna på att bli konsertpianist för att i stället bli kompositör.

Även om han själv inte kunde bli konsertpianist var pianot alltid helt centralt för Schumann. Hans Kreisleriana, Fantasiestücke, Waldszenen, Papillons, sonaterna och pianokonserten tillhör den romantiska pianomusikens mest uppskattade verk. Dessutom var hans älskade hustru Clara en av tidens mest framstående pianister.

Det var också hon som inspirerade honom att sammanställa samlingen med barndomsscener, Kinderszenen. ”De är kanske ett eko av vad du en gång sa till mig: att jag ibland är som ett barn. Du kommer att njuta av dem – även om du får bortse från att du är en virtuos”, skrev han i ett brev 1838, två år innan de gifte sig.

De är inte heller tekniskt krävande, men ändå inte musik för barn. Snarare musik för vuxna om barn. Poetiska återblickar mot en svunnen tid. Minnesbilder av episoder och tankar, känslor och förnimmelser, förmodligen Schumanns egna om hans egen barndomstid. De flesta lågmält och eftertänksamt återgivna, som en sorts drömmar, musikaliskt gestaltade. Om främmande länder och människor, märkliga berättelser, hur det kändes att som barn somna in, lekar, och värmen som strålar från den öppna spisens eld. I den här samlingen finns också ett av Schumanns mest kända och spelade stycken för piano, Träumerei – Drömmeri. Att poesi, litteratur, överhuvudtaget att uttrycka sig med ord var viktigt för Schumann förstår vi av den avslutande innerliga och uttrycksfulla Der Dichter spricht.

Samma år som han till slut hade valt de tretton små styckena till Kinderszenen – han hade från början 30 – fick också pianosonaten i g-moll sin slutgiltiga form. Han hade arbetat på sonaten sedan början av 1830-talet, uppgifterna om exakt när varierar från 1830 till 1833. Säkert är i alla fall att Clara skrev till honom 1838 att hon var exalterad över sonaten: ”Den påminner mig om så många både lyckliga som smärtsamma stunder. Jag älskar den, och också dig. Du uttrycker hela din person i den, och den är inte för otydlig. Bara en sak. Vill du lämna sista satsen som den är? Det vore bättre att ändra den och göra den mindre svår.”

Det gjorde Schumann, men fortfarande är sista satsen en utmaning för solisten. Och det är även den vilda första satsen som enligt Schumanns anvisning ska spelas så snabbt som möjligt. Ändå uppmanas solisten i slutet av satsen att öka tempot ytterligare! Och i de sista takterna: ännu snabbare! Det stillsammare och innerliga andantinot blir en vilopunkt där Schumann visar sin mest innerliga sida. I finalen bryts ett ilande snabbt tema mot långsammare mellanliggande episoder.

Robert Schumanns symfoniska etyder opus 13 är uppbyggda som en rad variationer. Dock inte riktigt alla. Nio av de tolv etyderna är variationer över ett tema av Baron von Fricken, en amatörflöjtist vars dotter Schumann hade en kärleksaffär med innan han blev blixtförälskad i Clara Wieck. Den allra sista bygger på ett tema av operakompositören Heinrich Marschner och tredje och nionde etyderna står för sig själva.

I etyderna möter vi storslagen och virtuos musik som på alla sätt lyfter fram pianots kraft och potential att vara en hel orkester. Det är sannerligen inte svårt att föreställa sig orkesterns pukor i den första etydens punkterade rytm, eller trombonernas markerade melodi i den andra. Heller inte violinernas rullande stråk över en cellomelodi i den tredje. Etyd betyder ju övningsstycke och Schumann utsätter solisten för olika pianistiska utmaningar, som de hoppande oktaverna i den fjärde etyden, de snabba ackorden i nummer fem och den skevande melodin mot det framrusande ackompanjemanget i den nionde. I den triumfatoriska och marschartade finaletyden har Schumann bytt både tema och tonart, från det mörkt vemodiga i ciss-molltemat av von Fricken, till Heinrich Marschners jublande i Dess-dur.

När Schumann gjorde det slutgiltiga urvalet av etyderna valde han av någon anledning att utesluta fem. Men 1890, 34 år efter Schumanns död, publicerade vännen Johannes Brahms de etyder som Schumann valde att inte ha med. Alla bygger på von Frickens tema och pianister brukar ofta foga in de postuma variationerna bland de ursprungliga i opus 13. Däremot är det mindre vanligt att som här avsluta med två av de postuma variationerna.