Sergej Prokofjev 1891–1953
Symfoni nr 5 B-dur op 100 (1944)
Andante
Allegro marcato
Adagio
Allegro giocoso

Speltid ca 45 min

Prokofjev komponerade sin femte symfoni under en sommarmånad 1944. Kriget rasade i Europa, men Prokofjev kunde känna sig trygg i huset i Ivanovo en bit öster om Moskva, som den ryska staten hade ställt till förfogande för musiker och kompositörer. Där kunde han arbeta i lugn och ro utan krigskänning och umgås med andra konstnärer och utbyta idéer.

Om den här symfonin har han själv sagt att det är en hyllning till den ”fria och lyckliga människans generositet, styrka, och andliga renhet. Temat har jag inte själv valt, det har kommit till mig, mognat och måste uttryckas”.

Han upplevde sig alldeles säkert som en utvald och privilegierad person vid den här tiden. Sedan 1941 levde han tillsammans med Mira Mendelson, som skulle bli hans andra hustru. Han var en av landets mest uppskattade och spelade kompositörer. Dessutom var kriget på väg att vinnas.
Året innan hade kollegan Sjostakovitj kommit med sin relativt dystra åttonde symfoni, som utsattes för hård kritik, medan Prokofjevs ljusa och heroiska femma hyllades. Men kanske anade Prokofjev den onda tid som skulle komma för hans egen del. De skarp-skurna men lekfulla och snabba satserna har en stark motvikt i den långsamma tredje satsen där den underliggande oron och rädslan skaver.

Efter krigsslutet trappades också motsättningarna mellan öst och väst upp och det kalla kriget var ett faktum. När Stalin rekryterade den hårdföre politikern Andrej Zjdanov för att skapa en sovjetisk kulturpolitik fastnade även Prokofjevs musik i censurens nät.
I dag är femte symfonin ett av Prokofjevs mest omtyckta och spelade verk och han dirigerade själv uruppförandet i stora salen vid Moskvas konservatorium i januari 1945.