Ludwig van Beethoven, 1770-1827
Sonat för cello och piano g-moll opus 5 nr 2, 1796
I. Adagio sostenuto ed espressivo – Allegro molto più tosto presto
II. Rondo. Allegro
Speltid ca 22 min.
Elliot Carter, 1908-2012
Sonat för cello och piano, 1948
I. Moderato
II. Vivace, molto leggiero
III. Adagio
IV. Allegro
Speltid ca 20 min
Sergej Prokofjev, 1891-1953
I. Andante grave – Moderato animato – Lento – Allegro moderato
II. Moderato – Andante dolce – Moderato primo
III. Allegro ma non troppo – Andantino – Allegro ma non troppo
Speltid ca 25 min
Sonaten har genom seklerna behållit sin position som en av de viktigaste formerna för musik utan ord. Den kan ta sig många olika skepnader och har precis som andra instrumentalformer som symfonier och solokonserter varit i ständig förvandling. Den klassiska sonatstilen kulminerade med Mozart, Haydn och Beethoven. Det etablerades till och med en särskild formtyp som ofta användes i första satsen och ibland även i andra satser. Den här formen hade från början inte något särskilt namn, men kom senare att helt enkelt kallas sonatform. Den är uppbyggd av tre huvuddelar: en exposition som presenterar satsens tematiska material, oftast två eller fler kontrasterande teman, genomföringen där det tematiska materialet bearbetas och därefter återtagningen, där de tematiska linjerna i expositionen följs, men med ett harmoniskt förlopp som leder tillbaka till huvudtonarten. Återtagningen kan också följas av en avslutande coda.
Ibland startar de snabba sonatsatserna med en långsam inledning. Som i Beethovens sonat i g-moll opus 5 för cello och piano, den andra av två han det här året, 1796, komponerade till kung Friedrich Wilhelm av Preussen. Bara några månader tidigare hade han slutfört sina tre första pianosonater, som fyllda av virtuositet och försedda med fyra satser i stället för tre sprängde sonatens tidigare gränser. I g-mollsonaten för cello och piano använder han däremot bara två satser, men det är långt ifrån en återgång till något tidigare tillstånd i sonatens utveckling. Tvärtom blickar Beethoven som så ofta framåt. Den långsamma inledningen, som med sitt omfång nästan gör den till en egen sats, bär på samma stämning som inledningen i den berömda Pathétique-sonaten för piano.
Beethoven var 25 år gammal och på väg att etablera sig som virtuos, och i den här växlingsrika och dramatiska musiken visar han upp en fenomenal instrumental briljans, inte minst i pianostämman. Beethoven framförde själv de båda sonaterna för den preussiske kungen tillsammans med hovcellisten Jean-Pierre Duport. Som ett tecken på sin uppskattning gav kungen Beethoven en snusdosa av guld.
I likhet med Beethoven tillhör den amerikanske kompositören Elliott Carter dem som haft förmågan att flytta gränser och påverka musikens utveckling. Hans sonat för cello och piano från 1948 är något av ett genombrottsverk där han viker av från sin tidigare mer lättsamma stil och nu åstadkommer något ytterst personligt. Men också betydligt mer komplext, och som någon uttryckt det, akademiskt. Karaktäristiskt för den här sonaten är hur Carter har tilldelat de båda instrumenten olika roller, där cellostämman har ett genomgående mer passionerat uttryck än den kalkylerande och kallt logiska pianostämman.
Carter var mycket intresserad av både Stravinsky, som hade blivit amerikansk medborgare några år tidigare, och Arnold Schönberg. De representerade båda den europeiska moderna musiken, men var ändå helt olika. Om den här sonaten har Elliot Carter, i alla fall enligt pianisten och dirigenten Daniel Barenboim, sagt att cellisten ska spela som om det vore Schönberg, och pianisten som om det handlade om Stravinsky. Schönbergs fria deklamatoriska förhållningssätt ska brytas mot Stravinskys torra neoklassicism. Och de ska inte försöka åstadkomma någon syntes!
Elliot Carter som dog 2012 blev 103 år. När han firade sin 100-årsdag i Carnegie Hall i New York framfördes också ett nytt verk av honom. I över åtta decennier var han en del av konstmusikens utveckling. Sonaten för cello och piano bär drag av den då framväxande modernismen och var färdig 1948, ett år före Prokofjevs sonat opus 119.
Just det året blev Sergej Prokofjev anklagad för att skriva musik som inte passade det Sovjetiska samhället. Tillsammans med bland andra Sjostakovitj, Chatjaturjan och Shebalin anklagades han för att skriva så kallad formalistisk musik som inte svarade upp mot Stalins konstnärliga ideal. Dessutom arresterades hans hustru Lina anklagad för spionage när hon försökte skicka pengar till sin mamma i Spanien.
Prokofjev var alltså satt under stark press och det är hjärtslitande, samtidigt fascinerande hur han här i ett av sina sista verk lyckas navigera och skapa spännande och framåtblickande musik under den helt bisarra estetiska censur som hade lagt sig tungt över hela det sovjetiska kulturlivet. Han återvänder delvis till de ursprungliga influenserna från Rachmaninov och Tjajkovskij som hade präglat honom så starkt i ungdomen. Han lockar också fram en mycket rysk känsla med lätta linjer och melodisk elegans. Men ständigt närvarande finns här också de raffinerade rytmerna som är så typiska för Prokofjevs musik och förmedlar musikens bitande ironi. En ironi som var oåtkomlig till och med för Stalin.
Sonaten tillägnades den unge Mstislav Rostropovitj som också uruppförde den 1950 tillsammans med Svjatoslav Richter.