Stravinsky Konsert för piano och blåsare (1924)

Largo – Allegro

Largo

Allegro

Under nära två decennier, från början av 1920-talet till slutet av 1940-talet, dominerades Stravinskys produktion av neoklassicism. Det började med Pulcinella som är baserad på teman av 1700-talskompositören Pergolesi, en idé som i likhet med de stora baletterna Våroffer, Eldfågeln och Petrusjka kom från balettchefen och impressarion Sergej Djagilev, chef för den ryska balettruppen Ballets Russes i Paris.

Igor Stravinsky

I konserten för piano och blåsare korsas flera av de spår som Stravinsky följde under de här åren. Förutom blickarna bakåt mot 1700-talet också intresset för blåsinstrumentklangen som han hade utforskat i Symfoni för blåsare och i Oktetten. Han hade också fokus på piano sedan han arrangerat sin balett Petrusjka för solopiano. Däremot tyckte han inte om kombinationen stråkar och piano. ”En klang som framställs genom skrapning och en annan genom slag passar inte ihop.” Blåsarklangen däremot, menade han var som en förlängning av pianot.

Konsert för piano och blåsare komponerades för att ingå i en serie konserter i Paris som organiserades av dirigenten Sergej Kusevitskij.  Stravinsky var själv en mycket skicklig pianist och komponerade konserten för att framföra den själv. Han ville inte, som han berättat i intervjuer, att några ”inkompetenta eller romantiska händer” skulle lägga beslag på den här musiken.

Stravinsky övade mycket inför uruppförandet och kunde verkligen stämman perfekt. Men vid uruppförandet som ägde rum på Parisoperan började tankarna spela honom spratt.  Han har berättat att just när de avslutat första satsen och ska börja den andra som inleds med ett avsnitt med ensamt piano, kunde han plötsligt inte minnas de första ackorden. ”Jag viskade till Kusevitskij som tittade i partituret och hummade de första tonerna. Det räckte för att jag skulle återfå fattningen och kunna angripa Largot.”

Göran Persson