Pjotr Tjajkovskij
1840–93
Symfoni nr 2 ”Den lillryska” (1872, rev 1880)
Andante sostenuto – Allegro comodo
Andante marziale, quasi moderato
Scherzo: Allegro molto vivace
Finale: Moderato assai – Allegro vivo
Speltid ca 34 min

Pjotr Tjajkovskij var ofta på kant med De fem, eller den nyryska skolan som de ibland kallas. Det var Milij Balakirev som stod i spetsen för César Cui, Aleksandr Borodin, Modest Musorgskij och Nikolaj Rimskij-Korsakov. De strävade efter en musik i rysk anda och var skeptiska mot allt akademiskt. De respekterade visserligen Tjajkovskijs begåvning, men var misstänksamma mot hans konservatorieutbildning och impulserna från väst.

Men när de hörde andra symfonin med sina inslag av folkmelodier mildrades deras kritik. Framförallt imponerades Rimsky-Korsakov av Tjajkovskijs sätt att närma sig den folkliga musiken. Att symfonin ofta kallas ”den lillryska” har sin grund i att melodierna som ibland hörs har sitt ursprung i Ukraina, som under 1800-talet i folkmun gick under benämningen Lilla Ryssland. Tjajkovskij hade hört melodierna och tecknat ned dem vid ett av sina många besök hos systern Alexandra och hennes man, som skötte ett stort familjegods i den ukrainska staden Kamenka.

Andra symfonin är hans mest positiva och sorglösa och var en omedelbar succé. Tjajkovskij var ändå inte nöjd och gjorde därför en omfattande revidering 1879–80. Det är oftast den versionen som framförs, och första satsen inleds med en folkmelodi som vid varje omtagning får ny färg och harmonisk skepnad. Andra satsen är ett Andante marziale som ursprungligen var tänkt som bröllopsmarsch i det nedlagda operaprojektet Undine. Tredje satsen är ett energiskt scherzo medan finalen inleds med kraftfulla orkesterackord innan den snabba och infallsrika satsen sedan tar fart. Den var för övrigt en av Tjajkovskijs egna favoriter.
© Göran Persson