Pjotr Tjakovskij
1840–1893
Violinkonsert D-dur opus 35, 1878
Allegro moderato
Canzonetta: Andante
Finale: Allegro vivacissimo
Speltid cirka 35 minuter

Våren 1878 befann sig Tjajkovskij i Schweiziska Clarens, en liten by vackert belägen vid Genèvesjön. Här återhämtade han sig efter självmordsförsöket som hade utlösts av det misslyckade äktenskapet han ingått med Antonia Miljukova året före. Tillsammans med sin tidigare kompositionselev, violinisten Iosif Kotek som var på besök, underhöll han sig med att spela Édouard Lalos Symphonie espagnole i ett arrangemang för violin och piano. Musiken har ”fräschör, lätthet och pikanta rytmer, vackra och ypperligt harmoniserade melodier”, skrev till sin beskyddare och finansiär Nadezhda von Meck.

Pjotr Tjajkovskij

Uppenbarligen blev han mycket inspirerad, för han övergav arbetet med en pianosonat och satte i stället igång med violinkonserten. Efter bara en månad var han klar och skickade konserten till sin vän violinisten Leopold Auer, med en förfrågan om han ville uruppföra den. Svaret var inte vad Tjajkovskij hade önskat och heller inte väntat sig. Auer ansåg nämligen konserten ospelbar.

Tre år senare kom Adolf Brodskij, en tidigare kollega vid Moskvakonservatoriet, till undsättning och uruppförde konserten i Wien den 4 december 1881. Mottagande blev blandat, men inför den inflytelserika och fruktade kritikern Eduard Hanslick fann konserten ingen nåd.
”Det spelas inte längre på violinen, den misshandlas, den rives i stycken, den bankas gul och blå… Finalen för oss mitt in i en rysk marknads brutala och ynkliga glädje. Vi ser vilda och vulgära ansikten, vi hör svordomar, vi känner lukten av brännvin. Tjajkovskijs violinkonsert ger oss för första gången den äckliga tanken, att det kan finnas musik som luktar illa för örat.”

Tjajkovskij kunde för resten av sitt liv inte komma över denna tidstypiska men likväl djupt orättvisa sågning. Lyckligtvis har musikkritiken utvecklats. Med sina innerligt intensiva teman, rytmiska energi och fängslande orkestersats är Tjajkovskijs violinkonsert i själva verket helt omistlig i den västerländska konstmusikens kanon.
© Göran Persson