Wilhelm Stenhammar 1871-1927
Symfoni nr 2 g-moll opus 34
Allegro energico
Andante
Scherzo: Allegro, ma non troppo presto
Finale: Sostenuto — Allegro vivace alla breve
Speltid cirka 45 minuter

Wilhelm Stenhammar hade 1907 utsetts till chef för Göteborgs orkesterförening, en position han hade i femton år. Under de åren utvecklade och formade han orkestern till en av de bästa i Norden. Tillsammans med orkestern framförde han många verk av tonsättarkolleger från de nordiska grannländerna.

Att den nyskrivna nordiska musiken spelades var mycket viktigt för honom. Ett framförande av Sibelius andra symfoni drabbade honom med sådan kraft att han gick in i en konstnärlig kris. Han drog omedelbart tillbaka sin första symfoni och sökte nu efter nya förhållningssätt till sitt komponerande. Omkring 1910 inledde han studier i kontrapunkt efter Heinrich Bellermanns lärobok Der Contrapunkt. I ett brev till tonsättarkollegan Bror Beckman hösten 1911 skriver han att det är en: ”…mer och mer fixerad öfvertygelse att jag för att komma vidare måste slå in på en helt ny väg, en väg som jag kanske ännu länge måste söka, innan jag finner den. Det är därför icke en nyck eller ett tillfälligt infall af mig, icke ett förtvivlat försök att döfva smärtan och söka glömska, att jag om kvällarna sitter och plitar kontrapunkt. Det är helt enkelt ett återgående till utgångspunkten och ett försök att finna en ny och bättre linea för ett förnyadt försök att nå fram. Det är icke icke [han skriver icke två gånger] resignation, det är ett hemligt, bäfvande hopp.”

Kontrapunktstudierna handlade inte om att skriva fugor och kanon utan var av mycket mer teoretisk karaktär. Mest fördjupade han sig i tekniken att skriva självständiga och intervalliskt korrekta motstämmor till orytmiserade kyrkotonala grundmelodier, cantus firmi. Det han sökte var en metod, en stilistisk väg som tillät nyskapande i modernismens tidsålder utan att han behövde bryta med den symfoniska tradition han ansåg sig tillhöra. Studierna gav honom nya insikter som innebar att han reflekterade över det musikaliska materialets grunder på ett annat sätt än tidigare. I all sin strikthet innebar kontrapunktskrivandet paradoxalt nog en kompositorisk befrielse. Med grunderna från 1500-talets kompositionstekniker fick han nu distans till wienklassicismens och romantikens skrivsätt och kunde skapa något helt nytt, vilket i hög grad präglar hans symfoni i g-moll.

Här låter nu Stenhammar det nordiska ta plats i musiken på ett annat sätt än tidigare. Både i första satsen och i det dansanta scherzot lyser den svenska folktonen fram. Andra satsen bärs upp av långspunna linjer som kontrasteras mot den högtidliga marschen, medan finalen är en komplex väv av parallella melodiska linjer. Stenhammars ambition att med denna symfoni skriva ”nykter och ärlig musik utan klatsch” hade lyckats. Han ledde själv Göteborgs symfoniker vid uruppförandet i april 1915.
Göran Persson